johanna lee

vad svart det ar att traffa sin familj efter sa manga ar. man SKA kanna varandra pa nagot satt, men man gor det inte.
Igar skulle jag egentligen gatt ut med min halvsyster men pa nagot ville jag inte, det kandes bara sa skumt alltihopa. Samtidigt madde jag inge bra heller, var ritkigt trott och hade legat och vilat i 3 timmar pa dagen.
Men jag tvingade mig sjalv, duschade, tog pa mig kladerna jag hade valt ut och fixade klart sen gick jag ner till alla har hemma och berattade att jag skulle vara dar halv 10, men att ja inte kande for det. Allt slutade iaf med att jag stannade hemma och satt finkladd har istallet med dom andra, sen gick jag och pappa ut och sa fragade han mig vad som var fel och da brast det. Jag berattade om att allt kandes sa konstigt och han forstod vad jag menade. Ingen av oss kanner varandra, pa riktigt och man vet inte riktigt vad man ska gora eller saga. Pinsamt nog satt jag dar och grat men jag antar att jag har hallit inne dom dar tararna i en valdigt lang tid sa det var val bra att jag slappte ut det.
Han berattade for mig att han inte brukar grata ofta vilket fick mig att tanka pa nar jag gav honom sin fodelsdagspresent (ett fotoalbum med kort pa han och mig sen jag ar liten) och da hade han borjat grata.

Jag bestamde mig iallafall for att ga och lagga mig och reste mig upp och da fragade han mig om han fick gora en sak sa jag vande mig mot honom och sa kramade han mig hart och sa: I love you I love you I love you. Och att han hade velat krama mig anda sen han kramade mig hejda nar jag skulle med taget en dag. Detta gjorde mig iofs bara att grata mer, men nu istallet gladjetarar, dom orden hade jag vantat en evighet pa att fa hora.

/johanna lee